... någon slags rubbning.
En känsla av likgiltighet har sköljts över mig.
Fastän jag vet att en förändring står på tur då jag flyttar till Älvsjö så känns det som att livet inte kommer bli mer än så här. Klart jag veta att det finns mer att upptäcka.. men jag vet inte. Har ingen lust.
Åren bara går, snart är jag 30 och vad har jag egentligen åstadkommit?
Denna känslan kom efter resan till Gran Canaria.
Det bjöds på värme och skratt, dock lite drama inblandat vilket det gjorde att det inte kändes som att man var på semester. Dessutom blev jag sjuk i hög feber och taggtrådshals.
Min nästa semester är från midsommar och 3 veckor framåt.
Kommer att fira hos en av mina bästa vänner; Challe.. i hennes mammas sommarstuga.
Har därefter bestämt mig för att inte göra upp några planer, ska bara vara och göra det som faller mig in.
Även veckan då Pride tar plats i Tanto har jag tagit ledigt.
Härom natten drömde jag om mitt ex. Vi skulle skilja oss och min kurator jag gick och talade med sa att jag skulle berätta hur jag känner innan det är försent.. sen vakna jag upp av ett ryck helt kallsvettig.
Inte fan vet jag vad det betyder men jag vet i alla fall att jag har känslor kvar för honom och jag hoppas att han är lycklig med sin nuvarande partner - det är det enda jag önskar, att han är lycklig!
Nu börjar alla serier komma till sina sista avsnitt för säsongen.. och då är det dags för mig att fylla upp dessa timmar med träning och fortsätta på min personliga utveckling. Om jag nu kan komma över denna känsla av likgiltighet. Jag behöver en push.. en knuff.. någon som skriker på mig.. fast ändå inte.
Var till läkaren i måndags för att ta kolla upp en knöl jag har på vänster knä på högersidan. Tydligen var det ett brustet kärl i en sena vilket jag fick en spruta för.
Läkaren jag träffa var ganska ointresserad av mig som patient. Jag hade ett antal frågor jag tänkte ta i samband med detta besök men jag fick egentligen inte fråga det enligt honom för att jag bara hade sökt för mitt knä som tog 2min att fixa. Han klagade på att det var så många akuttider som han måste ta hand om efter mig å bla bla bla. Dock hade jag beställt en tid för 3 veckor sen och sa till receptionisten att jag hade några andra frågor och hon sa att det gick bra att ta vid samma besök. Jag fick i alla fall ställa några frågor till slut som t ex; "Jag har löparknä.." NEJ! Det beror inte på det! - avbröt han mig mitt i meningen. "Det var inte det jag skulle fråga, utan kan du visa någon övning man kan göra för att förbättra det?" Då visade han en övning i typ 2sek.. som jag knappt hann uppfatta. Sen fråga jag andra saker som han typ bara vifta bort.
Varför blir mänskan läkare om han inte är ett dugg intresserad av att hjälpa?! Bläää!
I eftermiddag blir det en snabbkoll runt vår nya lägenhets omgivningar.. jag og Anna ska ge oss ut och springa lite och tänkte utforska området lite.. om hon nu fortfarande är på.
Nej, nu ska jag jobba lite!
XOXO
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar