... början på år 2013!
Har inte varit såhär sjuk sen jag var barn.
Det började när jag kom hem från Nyårsfirandet. Kände mig konstig i vänster sida av huvudet och vänstra armen ut till fingertopparna, det var som att det var bort domnad.
Jobbade första fredagen i Januari, min kollega bytt pass med mig på lördagen så jag blev ledig.. vilket senare visade sig behövas då jag åkte in till akuten natten till lördagen pågrund av hjärtklappning, kallsvettighet + de andra besvären jag hade innan.
Propp, hjärtattack var de första orden som kom upp i mitt huvud.
På akuten blev mitt fall prioriterat och jag fick vänta endast ca 15 min för att ta EKG, blodtryck och blodprov. De rullade mig vidare till väntrummet och där fick jag ligga i en sjukhussäng tills provsvaren kom tillbaks.
När sjuksköterskorna tog mitt EKG så hörde jag de mumla om att det var oregelbundet vilket fick mig lite uppskruvad.. alla möjliga tankar for i genom huvudet och det kändes som en evighets väntan på provsvaren.
Tillslut kom läkaren med provsvaren och det visa inget på att jag skulle ha en propp/hjärtattack.
Antagligen hade jag klämt en nerv som visade liknande symptom och det var bara att vila.
Johanna som skjutsade mig till akuten (tack finaste vännen för du fanns där för mig) frågade läkarn vad mitt EKG visade eftersom jag hade hört sjuksköterskorna prata om att det var oregelbundet, fick vi som svar på att det är vanligt för "unga människor".
Jag kunde andas ut.
Jag jobbade veckan efter med fortfarande domningar i vänster sida av kroppen men det blev bättre för varje dag som gick. Kändes skönt att det var på väg åt rätt håll fram tills måndagen veckan efter, då jag kände att det kliade i halsen och kände mig yr i huvudet.
Väl hemma på måndagskvällen var det bara att inse att jag åkt på influensan..
... blev sängliggandes hela den veckan. Det kändes som att jag skulle dö, har inte haft så hög feber sen jag var barn. Började feberyra lite och jag var rädd att det skulle bli som förr.. att jag sprang runt och skrek pågrund av hög feber. Som tur var så ledde det inte till det.
På måndagen efter influensveckan kände jag mig frisk nog för att gå och jobba. Dock kände jag att bakom näsan, vänster sida och i svalget att det kändes som om att det var förlamat.. kunde inte känna när jag svalde. Tänkte att det skulle gå över av sig självt men på tisdagen (igår) blev det värre och jag fick ringa vårdcentralen från jobbet och boka tid.
Husläkarn konstaterade att jag var svullen i bihålorna vilket gav ett tryck på luftvägarna som orsakade inflammation. Hon gav mig en ett recept på kortisonnässpray samt beordra mig att vila minst 3 dagar i följd så att svullnaden kunde gå ner.
Så här sitter jag nu.. inne på andra veckan som skulle blivit starten på mitt "nya liv" med träning och LCHF kost. Som tur är har det inte varit något allvarligt men jag känner mig så misslyckad.
Tackar alla mina vänner som skickade tulpaner för att muntra upp mig, lagat mat, kommit med råd och bara funnits där för mig helt enkelt! Tack! Ni vet vilka ni är! :)
Jag kommer ihåg från när jag var liten när jag tog blodprov.
Detta minnet kommer jag alltid tänka på när jag ska stickas..
... jag var ca 7-8år. Mamma var där och höll mig i handen när läkarn stack mig i armvecket för att ta några rör blod. Efteråt så sa läkarn att det där gick ju bra, det var väl inte så farligt. Nej sa jag och slappnade av men mamma tyckte det inte det gått lika bra. Där satt hon med märken efter mina naglar som borrat sig in i hennes hand! Gu vad jag skratta! :) Kommer aldrig att glömma det!
Har alltid och kommer alltid hata att ta blodprov:
Hej Hopp!
